Jakten på sälar i Östersjön - förr och nu

Jakt på säl i Östersjön har en lång kulturhistoria. Sälen spelade en betydande roll för våra förfäder. Eftersom sälen är ett stort djur kan den användas för många olika ändamål året runt.

Sälar var människans viktigaste byte i tusentals år

Sälen kom till Östersjön efter den senaste istiden, cirka 10 000 år sedan. Människorna följde iskanten, som drog sig norrut, och sälen var en av de viktigaste fångstdjuren för jaktkulturerna vid kusterna under stenåldern.

Sälarna var rika på näringsämnen och förnödenheter, såsom skinn och späck, dvs. fett som kokades till olja. Sälar innehåller fett upp till hälften av sin vikt. En enskild gråsäl kunde ge hela 80 kg fett.

I den finska folktraditionen betraktades späck som det bästa botemedlet mot inflammationer hos människor och husdjur. Apotek köpte späck för tillverkning av läkemedel fortfarande på 1940-talet.

Sälfångsten förblev en viktig del av kustbefolkningens försörjning fram till 1900-talet.

Två män sitter bakom två fångade sälar. Gammalt, bleknat fotografi. — Ilmari och Arto Pitkänen på säljakt i Tammio i Veckelax i början av 1900-talet.

Jakt på säl har krävt information om djurens beteende

Sälar var relativt lätta att fånga. Under den förhistoriska tiden använde jägarna klubbor. Därför gällde det att smyga sig nära sälen. Jägarna använde också nät, och harpuner som tillverkats av ben och senare av järn.

Perspektiv

Historia om säljakt

Den tidigaste säljakten i Östersjön har undersökts på grundval av arkeologiska fynd.

Det var viktigt för jägarna att vara medvetna om hur sälarna betedde sig och var de förökade sig och rörde sig. Fångstmetoderna och -kunskaperna förmedlades muntligt under flera tusen år. Samma metoder användes långt in på historisk tid.

Under historien utvecklade jägarna olika sätt att närma sig sälarna och lura dem. Man har lockat sälar till exempel genom att härma deras ljud och röra sig likt sälar.

Säljakten skedde i huvudsak på isen, vid deras andningshål eller fortplantningsplatser, och ibland från båt. Båtarna erbjöd också skydd och nattkvarter på fångsfärderna, som kunde vara i flera månader.

Människan har använt sälhundar som hjälp för att hitta andningshål och fortplantningsplatser sedan förhistorisk tid.

En jägare i vita kläder står på en packisvall. — Säljägare vid en packisvall vid fastiskanten i Aspö i Finska viken 1953.

De fångade sälarna utnyttjades helt och hållet

En skildring har bevarats av sälfångsten på Karlö 1815. Enligt berättaren gav sig säljägarna ut på havsisen senast i maj. De färdades med sina båtar ut till det öppna vattnet, där de vistades på stora, drivande isflak, tills flaken smalt bort.

Om jaktlyckan stod dem bi, hade de cirka 100 sälar av olika storlekar i sina båtar när de återvände vid midsommartid.

Sälarna skinnades, och sälköttet saltades, röktes och åts med god aptit. Späcket lades i fat och smältes småningom till tran. Skinnen spändes fast på ramar som hängdes upp på tork på väggen i uthus med bra luftcirkulation.

Tre män lutar sig mot båtkanten, en fjärde sysslar i båten. I förgrunden tre sälar som ligger på stranden. — Sälfångst i Bottenviken. Fångsten har tagits till stranden 29.11.1969.

I dag regleras säljakten med kvoter och jaktlicenser

På 1900-talet var säljakten inte reglerad. Skottpeng på säl betalades ut fram till mitten av 1970-talet. Dessutom hade de höga halterna av miljögifter en negativ inverkan på sälarnas förökning.

Av dessa skäl minskade bestånden av gråsäl och vikare starkt på 1900-talet. På 1980-talet hade bestånden blivit så svaga att båda arterna fridlystes.

I dag sker jakten på gråsäl inom ramen för regionala fångstkvoter. Finlands viltcentral beviljar jaktlicenser på säl. Knubbsälen, som är sällsynt på Finlands havsområden, är fridlyst.

Sälfångsten sker under krävande förhållanden på havet antingen som smygande jakt på vårens drivis i det öppna havet eller som passjakt på de skär där sälarna vilar under sommaren och i början av hösten. På skären skjuts sälen med exakt gevärsskott från stranden eller grunda strandvattnet.

Jakten på gråsäl sker främst utanför Finlands södra och sydvästra kust, där den årliga fångsten är ett par hundra individer.

I dag används inte fällor för fångst av storvilt på havet. Om en död gråsäl eller östersjövikare påträffas död i ett fiskfångstredskap på havet, tillhör sälen enligt jaktlagen fångstredskapets ägare.

Om en säl eller tumlare fastnar i ett fångstredskap ska redskapets innehavare utan dröjsmål anmäla händelsen till Naturresursinstitutet i enlighet med fiskerilagen.

Två män färdas med båt bland små isflak. — Sälfångst med båt.

Fågeljakten sker i huvudsak på hösten

Finland erbjuder mångsidiga möjligheter till jakt på havsområdet även i dag, även om många av forntidens jaktmetoder är förbjudna.

Varje permanent bosatt finländare som ägnar sig åt jakt har rätt att bedriva jakt efter havsvilt på allmänna vattenområden. Det är också tillåtet att jaga på holmar och skär som tillhör staten och vars innehav inte har överlåtits till någon annan. Dessutom kan jakt bedrivas på Finlands ekonomiska zon.

Under vissa förutsättningar är det dessutom tillåtet att jaga sjöfågel på öppna havsstränder på holmar i den yttre skärgården.

Läs också

Fågelskådning och naturfotografi

Jakten gäller i huvudsak viltfåglar och sälar som påträffas på hösten i havsområdena, men på holmar och skär jagas i liten omfattning också små rovdjur.

Traditionellt har ejder och alfågel varit viktiga fångstarter inom sjöfågeljakten. De årliga fångstmängderna på viltcentralsområdena på kusten är cirka 10 000–20 000 individer. Några tusen jägare fångar dessa arter i Finland varje år.

Bland fångstarterna finns också knipa och storskrake. Antalet jägare som bedriver jakt på sjöfågel och fångstmängderna har minskat under de senaste årtiondena.

Gudingar flockas kring en åda. — Ejderns parningsspel.

Jaktsäsongen på sjöfågel pågår beroende på bytesart från augusti eller september till slutet av december. Jakt på ejderhannar (gudingar) bedrivs i begränsad omfattning också i början av juni.

I typiska fall sker jakten i strandvattnen utanför statsägda allmänna holmar och skär i den yttre skärgården. Jägaren sitter dold med sitt hagelgevär och observerar omgivningen i väntan på att viltfåglar ska flyga inom skjutavstånd.

Som hjälp används ofta så kallade vettar, som är konstgjorda lockfåglar som liknar levande fåglar. Jägare kan också aktivt ge sig ut för att leta efter fågel, dvs. gå till fots eller åka med båt längs stränderna.

Mink och mårdhund avlägsnas för att skydda fåglarna

Av de främmande rovdjursarterna har mink och mårdhund klassificerats som så skadliga att åtgärder ska vidtas omedelbart för att avlägsna dem.

Dessa arter har särskilt stor inverkan på vatten- och strandfåglar, som ofta häckar i stora antal på samma skär eller i samma våtmarker. En enda rovdjursindivid som når en fågelkoloni kan förinta hela häckningssäsongens produktion av fågelungar.

Särskilt utsatta arter i den yttre skärgården är de hotade alkfåglarna, samt måsfåglarna och ejdern.

Läs också

Havsförvaltning och skydd av havet

Det effektivaste sättet att förbättra sjöfåglarnas produktion av ungar är att utföra jakt på små rovdjur strax före fåglarnas häckningstid, då rovdjuren slagit sig ner på sina revir och inte rör sig lika mycket som på hösten.

På de trädlösa holmarna och skären i den yttre skärgården riktas jakten i första hand på mink, och på de större, skogbevuxna holmarna också på mårdhund. Jakten på små rovdjur bedrivs också i den inre och mellersta skärgården - på områden via vilka rovdjuren tar sig ut till den yttre skärgården.

I skärgården sker jakten genom att vandra igenom det valda fångstområdet med jakthund och lövblåsare. Dessutom använder jägarna fällor för att minska antalet små rovdjur.

Jakt på små rovdjur på naturskyddsområden är tillståndsbelagd frivillig verksamhet som samordnas av Forststyrelsen.

Jakt på Åland

Åland har goda jaktmöjligheter. Särskilt älgstammen och sjöfåglarna bjuder på många bra jaktmöjligheter och utmärkt viltkött.

Jakt på Åland kräver åländskt jaktkort

Jakt på Åland kräver ett åländskt jaktkort. För att lösa in ett jaktkort ska han eller hon ha avlagt en godkänd jägarexamen och betalt viltvårdsavgiften. Den som vill jaga med jaktbåge ska dessutom avlägga ett godkänt skytteprov med jaktbåge.

De som bor utanför Åland kan skaffa åländskt jaktkort när de visat att de avlagt motsvarande jägarexamen i sitt hemland.

Jakt kan bedrivas på jakträttsområde

Jakt kan bedrivas i ett jakträttsområde. Jakträtt förknippas i allmänhet med markägande, men det finns också områden där jakträtten är fri och där en person som är bosatt i Finland har rätt att bedriva jakt i. Sådana områden är till exempel allmänna vattenområden.

Jakt på hjort och älg får endast bedrivas med särskilt tillstånd av landskapsregeringen, medan den övriga jakten regleras under jaktsäsongerna med jaktregler eller särskilda beslut.

Säljakt på Åland

Jakt på gråsäl får endast bedrivas i enlighet med de anvisningar som Ålands landskapsregering utfärdat. De reglerar när och hur jakt kan bedrivas.

Ålands kvot är 450 sälar per år. Alla fällda sälar ska rapporteras till landskapsregeringen. Även om största delen av gråsälarna i Östersjön finns i Skärgårdshavet och runt Åland finns det mycket få säljägare i området. Säljakt är tidskrävande och väderberoende, och 2018 anmälde endast 37 jägare att de fällt en eller flera sälar. År 2018 fälldes sammanlagt 128 gråsälar.