Bottendjur på hård- och mjukbottnar

Bottendjur är termen för alla ryggradslösa djur som tillbringar större delen av sin livscykel på bottnen, antingen nedgrävda i mjuka material eller fästa vid hårda.


Bottendjuren är en varierande skara med representanter från många olika artgrupper.
Artsammansättningen beror på de lokala förhållandena, huvudsakligen bottnens beskaffenhet, vattendjupet, salthalten och strandens exponering.

Ishavsgråsuggan är finska kustens största bottendjur

De flesta bottendjur är små, men synliga med blotta ögat. Vårt största bottendjur är
ishavsgråsuggan eller spånakäringen, som kan bli tio cm lång. Liksom många andra bottendjur tillbringar den en stor del av livet nedgrävd eller kravlande på botten, men gör också små utfärder upp i vattnet för att hitta mat.

Ishavsgråsuggan har sällskap av flera arter märlkräftor och räkor, pungräkor, fåborstmaskar, havsborstmaskar och naturligtvis musslor och snäckor.

I grunda havsområden hör också larverna av till exempel nattsländor och trollsländor till bottenfaunan. De här arterna lever ofta en längre tid av sitt liv i vatten än flygande ovanför ytan.

Ishavsgråsugga på algmatta.
Ishavsgråsuggan ser ut som ett monster men är en fredlig asätare.

Mjukbottnarnas mångsidiga bottenfauna

På mjukbottnarna lever bland annat musslor, snäckor, kräftdjur, få- och havsborstmaskar och snabelsäckmaskar. I den här livsmiljön är musslorna störst. De vanligaste musselarterna hos oss är östersjömusslan som trivs nästan överallt och
sandmusslan som föredrar sandigare bottnar.

Närbild av östersjömussla på sandbotten
Östersjömusslan hör till Östersjöns vanligaste bottendjur.

Få- och havsborstmaskar och märlor kravlar i bottenmaterialet

I bottenmaterialet lever också maskar av olika slag. En typ är de vattenlevande
fåborstmaskarna, daggmaskarnas späda och genomskinliga släktingar.
Här finns också havsborstmaskar som påminner om tusenfotingar. De fångar byten
som är mindre än de själva, både i bottenslammet och i vattnet strax ovanför. Störst är den bakborstiga rovmasken som kan bli upp till 20 cm lång.

De flitigaste grävarna är vitmärlan och dess rödögda släkting Pontoporeia femorata som saknar svenskt namn. De här små kräftdjuren håller till på några cm djup i bottnens översta skikt, men besöker emellanåt vattnet för att äta. 

Hårdbottnarna har en annorlunda fauna

Klipp-, block- och stenbottnar har också en rik bottenfauna. Vissa arter fäster sig direkt på hår botten, andra gömmer sig bland algerna. Synligast är blåmusslorna som kan bli
några centimeter långa och är vanligast i sydvästkustens ytterskärgården.

Polyperna hör däremot till de mindre synliga djuren. Deras genomskinliga kolonier kan lätt förväxlas med trådalger. Både polyperna och musslorna lever fastsittande i underlaget och flyr varken fiender eller observatörer. Alger på hårdbottnar täcks ofta av kiselalger som betas av snäckor, märlkräftor och snäckor. De är lätta att se när man försiktigt petar i algmassan.

Bl�musslan gl�ntar p� skalet s� att den orangef�rgade manteln syns. Sifonen filtrerar vatten.
Blåmusslorna filtrerar näring ur vattnet.

Bottendjur:

  • Ishavsgråsugga (Saduria entomon)
  • Slammärla (Corophium volutator)
  • Östersjömussla (Macoma balthica)
  • Sandmussla (Mya arenaria)
  • Fåborstmaskar (Oligochaeta)
  • Bakborstig rovmask (Hediste diversicolor)
  • Nordamerikanska havsborstmaskar (Marenzelleria spp.)
  • Vitmärlor (Monoporeia affinis, Pontoporeia femorata)
  • Strimbockar (Macroplea spp.)
  • Blåmussla (Mytilus trossulus)
  • Polyper (Cordylophora caspia, Laomedea loveni)
  • Tångmärlor (Gammarus spp.)
  • Gråsuggor (Idotea spp.)
  • Båtsnäcka (Theodoxus fluviatilis)
  • Tusensnäckor (Hydrobiidae)
  • Storhövdad marsipansnäcka (Limapontia capitata)