Vid första anblicken ser sandbottnarna mer eller mindre öde ut. En noggrannare undersökning avslöjar de ryggradslösa djur och fiskar som faktiskt lever här, i skydd av kärlväxter som står rotade i sanden i den ljusa zonen.

Sandrevlar är åsar och ryggar av sand, grus, silt och lera som reser sig från den platta sandbädden. Revlarna har ofta ett rätt liknande växt- och djurliv som den omgivande sandbädden. Artsammansättningen beror på bottenmaterialet, men också på djup, ljusmängd, salthalt och exponering.

Största delen av sandbottnarna ligger på relativt grunda vatten (<20 m) eftersom vågrörelserna här för bort det allra finaste materialet. Strömmarna kan också flytta på revlarna under vattnet, precis som vinden flyttar sanddyner uppe på stranden.

Växterna gör sandbottnen till en skyddad livsmiljö

Eftersom sandrevlar är i ständig rörelse är de besvärliga för växtligheten, speciellt på exponerade stränder. I lite mera skyddade områden kan växtligheten bli mycket mångformig. Undervattensväxter kan etablera sig på sandbottnar om de har ett kraftigt rotsystem som binder och håller kvar det rörliga materialet.

I öppna områden domineras sandbottnarna oftast av bandtång som också kallas ålgräs, eller knölsträfse, en lågvuxen kransalg (Zostera marina, Chara aspera). Utöver dem förekommer också natingar (Ruppia spp.), särvar (Zannichellia spp.), natearter (Stuckenia spp., Potamogeton spp.) och borststräfse (Chara canescens).

Undervattensväxternas rotsystem binder det lösa bottenmaterialet och håller det på plats. De bromsar upp vågströmmar och erbjuder livsmiljöer för många ryggradslösa djur, såsom havsborstmaskar (Hediste diversicolor, Marenzelleria spp.), musslor (Limecola balthica, Mya arenaria, Mytilus trossulus, Cerastoderma glaucum) och kräftdjur (Saduria entomon, Bathyporeia pilosa, Crangon crangon). Dessa i sin tur blir mat för fiskar såsom skrubbskäddor, stubbar och smörbultar.

Kräftdjur såsom sandmärla och hästräka (Bathyporeia pilosa, Crangon crangon) gräver sig kvickt i sanden. De klarar sig bra också på bara sandbottnar, förutsatt att de lyckas undvika rovdjuren som gömmer sig i sanden.

Sandrevlarna hotas av eutrofiering, muddring och deponering av muddermassor

Eutrofieringen gör vattnet grumligare, vilket minskar det potentiella tillväxtområdet från växtdominerade sandbottnar. Också rena sandbottnar kan täckas av dy och gyttja när sedimenteringen ökar efter muddring och deponering av muddermassor. Trådalgerna som gynnas av eutrofieringen rivs loss och bildar mattor som sjunker till bottnen där de täcker både sanden och den tidigare växtligheten, vilket också försämrar syresituationen på bottnen.

Ett mindre hot utgör också den potentiella användningen av landmaterial, såsom sand- och grusuttag.

Sandbottensarter

• Bandtång (ålgräs) (Zostera marina)
• Knölsträfse (Chara aspera)
• Natingar (Ruppia spp.)
• Särvar (Zannichellia spp.)
• Nate-arter (Stuckenia spp., Potamogeton spp.)
• Borststräfse (Chara canescens)
• Havsborstmaskar (Hediste diversicolor, Marenzelleria spp.)
• Musslor (Limecola balthica, Mya arenaria, Mytilus trossulus, Cerastoderma glaucum)
• Skrubbskäddor (flundror)
• Smörbultar (Gobiidae)
• Sandmärla (Bathyporeia pilosa)
• Hästräka (Crangon crangon)