Pelagialens ekosystem består nästan helt av öppen vattenmassa från ytan till botten. Ekosystemets funktion påverkars bl.a. av det organiska material som sjunker mot botten och av uppvällningar som återför organiskt och bottenmaterial från botten tillbaka till ytan.

Artuppsättningen och näringsväven i Östersjöns pelagiska ekosystem bestäms i huvudsak av fysikaliska faktorer såsom vattnets salthalt, djup och skiktning.

Det öppna havet omfattar ett stort område

Omkring 1300 kilometer av Finlands kust gränsar till öppet hav och skillnaderna mellan de olika havsområdena är stora. De saltaste och djupaste vattnen finns i Skärgårdshavet och i västra Finska viken. Norra Bottenviken och östra Finska viken har nästan sött vatten på grund av avrinning från älvar och åar. Salthalten i de finska havsområdena varierar mellan 3 och 6,5 ‰.

De stora avstånden mellan södra och nordliga havsområden leder också till avvikande årstidvariationer i fråga om ljusmängd, vattentemperatur och istäckets utbredning.

Pelagialens näringsvävar toppas av ryggradsdjur

Öppna havets vattenmassa är inte bara fiskens och sälarnas uppväxtmiljö, här lever också många mindre djur. Växtplanktonarterna sköter om primärproduktionen och fungerar dessutom som mat för djurplankton. Djurplanktonen äts av större ryggradslösa djur såsom kräftdjur, pungräkor, musslor och havstulpaner, vilka i sin tur fyller fiskarnas, sälarnas och sjöfåglarnas magar.

Allt dött organiskt material sjunker så småningom till bottnen. Där blir det liggande i form av sediment, om inte nedbrytarna återför det till vattenmassan. Hur mycket organiskt material som avlagras bestäms av vattenmassans produktivitet. Detta påverkar i sin tur näringsmängden för bottendjuren och syreläget på botten.

Organismgruppernas mångfald varierar i olika områden enligt årstid

Toppen av växtplanktonproduktionen, den s.k. vårblomningen, inträffar i Skärgårdshavet och Finska viken i allmänhet mellan april och maj, i Bottenhavet i mitten av maj och i Bottenviken i mitten av juni. Vårblomningen domineras av kisel- och pansaralger.

När vattnet värms upp ökar också mängden djurplankton. Djurplankton når sin topp på sensommaren. Hjuldjur, vattenloppor och hoppkräftor är de dominerande grupperna.

I slutet av sommaren ökar mängden av cyanobakterier, som också kallas blågröna alger. Det är de som nästan varje sommar kan ses som stora ansamlingar på vattenytan. I Bottenviken blommar kiselalgerna (Bacillariophyta) under hela växtsäsongen.

På hösten, när vattnet svalnar, minskar mängden plankton i pelagialen. Många arter utvecklar vilostadier som sjunker till botten. På våren vaknar de till liv igen och utvecklas till nya planktonpopulationer.

Eutrofieringen och klimatförändringen förändrar både algsamhällena och pelagialens ekosystem

Eutrofieringen förändrar algsamhällena i en riktning som är negativ för planktondjuren, vilket påverkar hela näringskedjan. Minskningen av salthalt till följd av klimatförändringar minskar i sin tur antalet stora marina djurplanktonarter, vilket försämrar kvaliteten på födan i näringskedjan.