Naturresursinstitutet Luke bedömer fiskbeståndens tillstånd
Naturresursinstitutet (Luke) gör årliga uppskattningar av strömmings- och skarpsills- (vassbuks) beståndens storlek och struktur. Arbetet utförs genom ekolodningar på forskningsfartyget Aranda. Dessutom tas regelbundna prover från fiskarnas strömmings- och skarpsillsfångster.
När det gäller kustlevande fisk, såsom gös, sik och abborre, görs uppskattningarna på basen av fångstprover. Informationen uppdateras och publiceras varje år. Faktiska beståndsuppskattningar görs bara för gös i Skärgårdshavet och ibland för abborre.
Luke bedömer laxbestånden genom undersökningar i älv områdena. Ur undersökningarna framgår hur mycket fisk som stiger upp i de laxälvar som fortfarande är i naturtillstånd. Man följer också med mängderna laxyngel som vandrar ut i havet.
Havsöringsbeståndens tillstånd undersöks huvudsakligen i älvar och åar. Yngeltätheten utreds med hjälp av elfiske. Elektriciteten bedövar fiskarna för en stund, så länge att man hinner samla in och räkna dem.
Uppgifter om fiskbestånden utgör grunden för fiskekvoterna
Andra kuststater i Östersjön samlar också in årliga uppgifter om fiskbestånden med liknande metoder som Finland. Utgående från denna information förbereder Internationella havsforskningsrådet (ICES), beståndsuppskattningar för hela Östersjön. De fungerar som en grund vid förhandlingar om fiskekvoter i Östersjön.
Forskningsdata som insamlas i Finland utnyttjas också för beslutsfattande i hemlandet, till exempel för regleringen av laxfisket och fisket på andra arter. Tack vare den här regleringen har vi bland annat lyckats mångdubbla den naturliga laxyngelproduktionen i Torne älv. På basen av forskningsdata har man fastställt det nya minimimåttet för gös.
Forskningen visar var fisken leker
Leken, fiskens förökning, är den mest kritiska fasen i fiskproduktionen. Några få lekveckor avgör hur mycket fiskyngel som föds under ett helt år, det vill säga hur mycket fisk som finns tillgängligt för senare fiske.
Nästan alla havsfiskar i Finland leker nära kusten eller i skärgården. Varje art har sina egna typiska lekområden. Lekområdena är ofta grunda, bara några meter djupa vattenområden.
Velmu-programmet (programmet för inventering av undervattennaturens biodiversitet) började kartlägga lekområden redan 2004. Främst letar man efter små fiskyngel eftersom de är lättare att hitta än rommen. Kartläggningsresultaten generaliseras med hjälp av matematiska modeller. Då vi vet var fisken leker kan vi skydda och vid behov restaurera lekområdena.
Mycket forskning kring fiskens förökning utförs också i de älvar och åar som rinner ut i Östersjön. Många vattendrag som tidigare byggts ut för kraftproduktion restaureras för att särskilt laxen och havsöringen åter ska kunna börja leka i dem.