Undersökningar av vattenkvaliteten ger information om havets tillstånd och basförutsättningarna för livet i havet. Förändringar i vattenkvaliteten kan till exempel vara ett tecken på eutrofiering eller vara effekter av klimatförändringar. De här undersökningarna utgör en viktig kunskapsbas för den marina förvaltningen.
Bland annat Finlands miljöcentral, meteorologiska institutet och kustens närings-, trafik- och miljöcentraler (NTM-centralerna) undersöker vattnets kvalitet och följer med miljöns tillstånd. Mätningarna utförs både i kustvattnen och ute till havs.
Mera data om vad som händer i djupet
Mätningarna registrerar många olika slags data: bland annat temperatur, salthalt och syrehalt. Också vattnets grumlighet, algmängder och siktdjup är viktiga parametrar. Eutrofierande näringsämnen, det vill säga kväve- och fosfor, är även viktiga att övervaka. Ett nytt objekt för forskningen är skräpet som flyter omkring i havet.
Mätningar görs av vattenprover tagna på olika djup. På så sätt får vi till exempel reda på om bottenvattnet innehåller normala mängder syre eller om där råder syrebrist. Om man i ett bottenvattenprov hittar mycket fosfor och lite syre, beror det troligen på att syrebristen fått fosforn att lösa sig ur sedimenten.
Variationer i mängden näringsämnen i ytvattnen i olika områden kan avslöja var belastningskällorna finns.
En CTD-sond, alltså en temperatur-salthaltssond.
Variationer i salthalten påverkar organismernas levnadsvillkor
Marina organismer är i allmänhet noggranna vad gäller salthalten i vattnet och kan endast leva och föröka sig inom en smal saltgradient. I Östersjön varierar salthalten både regionalt och med djupet och den kan också variera över tid.
Med hjälp av salthaltsmätningar kan man följa med hur saltvattenpulser från Nordsjön med oregelbundna mellanrum tränger in i Östersjön: saltpulserna påverkar i första hand förhållandena nära bottnen, men effekterna märks i hela Östersjön.
Salthaltmätningar berättar också om klimatförändringar. När nederbörden ökar, särskilt skyfall, minskar ytvattnets salthalt.
Eutrofieringen kan ses på satellitbilder
En del av forskningen utförs med hjälp av satelliter. Satellitobservationerna ger noggranna data om algmängder, vattenfärg och grumlighet. På bilderna ser man till exempel blågrönalgsblomningar eller var vattnet grumlas av sediment från älvar.
Eutrofieringen i Östersjön har ökat mängden skuggande plankton i vattnet. Detta har i sin tur minskat siktdjupet så att mindre solljus tränger ner i vattnet. Därför växer vattenväxter och alger inte längre lika djupt som förr.
I största delen av Finlands öppna havsområden ökade eutrofieringen ända fram till början av 2000-talet. Efter det har utvecklingen jämnat ut sig. Finska viken och särskilt dess östra delar har till och med återhämtat sig något. Denna positiva utveckling är ett resultat av förbättrat vattenskydd. Interna processer som regleras av väderförhållandena i Finska viken har också bidragit till detta.
Plast och annat skräp finns också Östersjön
Nedskräpningen är numera ett erkänt problem i alla världens hav. Skräpets material varierar, men största delen består av plast. Det mesta av plasten härstammar från land, men också av så kallade spöknät, det vill säga fångstredskap som förlorats i havet.
Havets vågor och isen malar plastskräpet till mindre och mindre bitar och till sist till så kallad mikroplast. Mikroplast upptas av levande organismer och söker sig uppåt i näringskedjan.
Både i Finland och övriga EU undersöks mängden och typen av havsskräp. En gång per år insamlas mikroplast med en mycket tät håv som dras utmed forskningsfartygets sida. Under kommande år kommer man också att undersöka skräp som hamnat på havsbotten.
Ladda också ned uppföljningsprogrammets tekniska beskrivning (på finska):