Djupa bottnar är mörka men fulla av liv

Ljuszonen i Östersjön når i bästa fall över 20 meter, varefter mörkret börjar bli ett permanent tillstånd. När djupet växer förändras artsammansättningen och så småningom finns det inte längre några fotosyntetiserande växter och alger kvar. De ersätts av olika typer av ryggradslösa djur.

De djupa bottnarnas arter är ganska lika längs hela kusten

De vanligaste arterna på de öppna havsområdenas djupbottnar är vitmärla (Monoporeia affinis, Pontoporeia femorata), fjällmask (Harmathoe sarsi) samt korvmask (Halicryptus spinulosus). På hård botten fäster sig blåmusslor (Mytilus trossulus), havstulpaner (Amphibalanus improvisus), tångbark (Einhornia crustulenta) och polyper (Laomedea loveni, Cordylophora caspia).

På mera skyddade djupbottnar trivs östersjömussla (Macoma balthica) och havsborstmask (Marenzelleria spp.). I grundare sänkor förekommer mest allmänt bakborstig rovmask (Hediste diversicolor), fjädermygglarver, fåborstmaskar (Oligochaeta) och snäckor. Som en nykomling har också vitfingrad brackvattenskrabba (Rhithropanopeus harrisii) erövrat livsutrymme speciellt på innerskärgårdens mjuka och steniga bottnar.

En av de större ryggradslösa arterna som kan ses smyga runt på de djupare havsbottnarna är ishavsgråsugga (Saduria entomon), vilket är ett rovdjur som kan bli tio centimeter långt och också äter kadaver som sjunkit till botten.

Ishavsgråsuggan kryper över rödalger och blåmusslor. — Ishavsgråsuggan är en asätare som lever på djupa bottnar.

I Bottenvikens vatten där salthalten är låg är svampdjur och mossdjur (Ephydatia fluviatilis, Einhornia crustulenta) djupbottnarnas viktigaste filtrerare. I ett annat havsområde där salthalten är låg, det vill säga östra Finska viken, påträffas av de tidigare nämnda arterna också havstulpan. I de östligaste vattnen har också invandrararten vandrarmussla (Dreissena polymorpha) ställvis tagit över hårda bottnar.

Den längs hela Finlands kust förekommande havsborstmasken (Marenzelleria spp.) gräver djupa gångar i havsbottnarnas mjuka material såväl i skyddade som öppna områden.

Östersjöns inre belastning, syrebrist och ökande sediment försvårar livet för bottendjuren

Östersjöns inre belastning och sänkornas syrebrist hotar bottens djursamhälle speciellt i Skärgårdshavet och i Finska viken.

De mjuka bottnarnas djur, såsom t.ex. vitmärla (Monoporeia affinis, Pontoporeia femorata) som trivs på syrerika områden, korvmaskar (Halicryptus spinulosus) som också klarar sig i något sämre förhållanden och de invasiva havsbortsmaskarna (Marenzelleria spp.) rör om i bottenmaterialet och för syre till sedimentens ytlager. På så vis ökar de bindning av fosfor och minskar områdets övergödning. Dock leder en utdragen syrebrist till att även de mera tåliga arterna på sikt försvinner.

På hårda bottnar påverkas förekomst och spridning av djursamhällenas av de sediment som samlas på botten. Mängden dött organiskt material som sjunker till botten samt sediment ökar i övergödda vatten. Dessa kväver vuxna organismer och förhindrar att nya larver av ryggradslösa djur kan fästa sig på hårda bottnar.

En följd av att vattnen blir mera övergödda är lokal syrebrist i sänkor. Då syret tar slut börjar det fosfor som är bundet till bottensedimenten frigöras tillbaka i vattnet, vilken leder till en ödesdiger belastningsspiral som göder sig själv då det organiska material som producerats i det övergödda området sjunker till botten och nedbrytningen av detta förbrukar syre från de redan sinande lagren. Fenomenet kallas intern belastning.