Sälar i havet

I det finländska havsområdet lever två sälarter: gråsäl och östersjövikare.


Gråsälen är Östersjöns största sälart

Gråsälen (Halichoerus grypus) är Östersjöns största och vanligaste säl. Idag finns det omkring 30 000 gråsälar i Östersjön och ungefär en tredje del av dem simmar i finska vatten. Beståndets storlek uppskattas via flygplan på våren, då sälarna ömsar päls. En fullvuxen hane känns lätt igen på sin ”romerska näsa” och kan väga upp till 300 kg. Honorna är mindre, ljusare och väger vanligen under 150 kg.

Gråsälarna är sociala och samlas i flockar på upp till 1000 djur. Under lugna sommarkvällar ekar sälarnas ”sång” tiotals kilometer från sälbådorna. Gråsälen simmar snabbt och kan röra sig upp till 500 kilometer på en vecka.

Kutarna föds tidigt på våren

Kutarna föds på ett isflak eller skär i februari-mars och väger då cirka 12 kg. Honan diar sin kut i tre veckor och på den tiden ökar kuten väldigt snabbt i vikt, från cirka 10 kg till 40-60 kg. Kutar på isflak blir oftast fetare än de som ligger på skär. Under digivningsperioden byter kuten sin vita lockiga päls till korthårig vuxenpäls. Efter de tre veckorna lämnar sälhonan kuten, och den får lära sig att jaga helt själv. Honorna blir brunstiga på nytt redan i slutet av digivningstiden och hanarna håller sig ivrigt till i närheten av kutskären. Gråsälar som är över ett år gamla ömsar päls i maj-juni, längst ut i havsbandet.på de yttersta skären. 

En gråsäl äter över 5 kg fisk per dag

En fullvuxen gråsäl äter 5–8 kg fisk om dagen, men aptiten växlar kraftigt under året.
Strömmingen är det viktigaste bytet för alla gråsälar, oberoende av ålder.

Gråsälen äter gärna också lax, som den lättast plockar ur fiskeredskap. Vissa äldre sälhanar verkar att ha specialiserat sig på att plundra fiskeredskap. Gråsälen står för största delen av de sälskador som yrkesfiskarna drabbas av. Förutom att sälarna äter av fångsten , skadar de också fiskeredskapen.

Gråsäl och fiskeredskap.
Gråsälen studerar fiskeredskapen.

Vikaren behöver is och snö

Östersjövikaren (Pusa hispida botnica) är Östersjöns minsta säl och väger inte mer än
50–120 kg. Liksom vikarna i Saimen och Ladoga utgör östersjövikaren en egen underart. Vikarna är beroende av is och snö för sin förökning och pälsömsning och bebor också områden med fast is med hjälp av andningshål genom isen. Klimatförändringen är därför ett av de största hoten mot vikaren inom en nära framtid.

Vikarkutarna föds i en snögrotta

Vikarkuten väger bara fem kg när den föds i en snögrotta i februari-mars. Honan diar
kuten i 5 - 7 veckor och under den här tiden byter den sin lockiga vita babypäls till den fullvuxna sälens korthåriga päls. Honan blir brunstig på nytt redan under digivningsperioden. I likhet med gråsälen blir vikaren könsmogen vid 3 - 6 års ålder och kan leva upp till 40 år.

Pälsömsningen sker huvudsakligen på de sista isarna i slutet av april. Det här är den bästa tiden för att uppskatta antalet vikare genom flygräkning.

Vikaren lever i Norra Östersjön och Bottenviken

Vikare förekommer i Norra Östersjön, ungefär till linjen Stockholms skärgård - Rigabukten. Längre söderut påträffas endast enstaka exemplar. Vikaren lever alltså i de havsområden som med någorlunda säkerhet fryser till vintern.

Största delen av vikarbeståndet lever i Bottenviken, där antalet uppskattas till närmare 20 000 djur. I Rigabukten finns ytterligare drygt tusen. I östra Finska viken och Skärgårdshavet återstår numera några hundra vikare och båda bestånden anses hotade.

Vikare på isen.
Östersjövikaren är beroende av is på vintern.

Vikaren äter mest strömming

Vikaren äter mest små stimfiskar under 10 centimeter, mest strömming. I Bottenviken äter den också storspigg och siklöja. Den tackar heller inte nej till kräftdjur, till exempel vattengråsuggor. En vikare äter cirka 3,5 kg om dagen. På våren fastar den, men under sensommaren och hösten äter den sig fet igen för att klara vintern.

Vikare lever i regel ensamma och är inte särskilt sällskapliga. Ibland vilar de ändå tillsammans i små flockar.

Sju sälskyddsområden i Finlands hav

I de finska havsområdena finns idag sju sälskyddsområden. Områdena är inrättade främst för att skydda bådor och skär där sälarna förökar sig och ömsar päls. Områdena har en gemensam yta på 188 km², det vill säga 0,37 % av Finlands havsområde.

Förutom att skydda själva sälarna är skyddsområdena till nytta för forskningen och
populationsövervakningen. Vissa områden kan gynna också vikarna, men eftersom vikaren är så beroende av isar är det svårt att anvisa speciella skyddsområden för den. Sälarna uppmärksammas i flera marina Natura 2000-mål.

Sälar på skär.
Gråsälarna har samlats på ett ytterskär.

Den finska säljakten har långa traditioner

Både gråsälen och vikaren klassificeras som vilt i Finland. Säljakten är en flera hundra år gammal del av skärgårdskulturen och utgör en viktig tilläggsförtjänst för fiskarna. Sälarnas skinn, kött och tran (fett) användes för många ändamål. Sälarna ansågs också som skadedjur och var belagda med skottpeng.

Skottpengen kvarstod ända till mitten av 1970-talet, trots att beståndens nedgång syntes i fångststatistiken redan på 1960-talet. På grund av överdriven jakt kollapsade sälbestånden och minskningen förvärrades senare av miljögifter. Därefter fredades havssälarna från jakt. 

I takt med att sälarna så småningom ökade på nytt ökade också sälskadorna. Därför har jakten på först gråsäl och sedan vikare återupptagits. Idag har Finland en fångskvot på 1500 gråsälar, av vilka 450 djur får skjutas på åländska vatten. Mindre än hälften av den totala kvoten realiseras.

Vikare får jagas bara i Bottenviken, där Finland har en kvot på 300 djur. Säl jagas också i Sverige och i mindre skala även i Estland och Danmark. På grund av förhållandena till havs är säljakt mer utmanande än jakt i genomsnitt. EU:s
förbud mot handel av sälprodukter hindrar också ett bredare kommersiellt utnyttjande av de skjutna sälarna.