Invasiva arter är arter som spridit sig på egen hand, utan hjälp av människan. Därför har det vandrat kortare vägar än de främmande arterna. Klimatförändringen som orsakas av människan förändrar också arternas utbredning. Detta kan ibland sudda ut gränserna mellan främmande och invasiva arter.
Främmande arter kan utgöra ett hot mot de ursprungliga arterna
De flesta främmande arter som kommer in i en ny miljö konkurreras snabbt ut av de ursprungliga arterna och har också i övrigt svårt att anpassa sig till de nya förhållandena. I vissa fall klarar de sig ändå utmärkt och förökar sig snabbt. I värsta fall kan de hota både de ursprungliga arterna och ekosystemens funktion. Finland har en nationell strategi för hantering av främmande arter och en egen förvaltningsplan för skadliga EU-främmande arter. Målet är att förebygga skador och risker som främmande arter kan orsaka för Finlands natur, samhälle och välbefinnande.
Två främmande vattenväxter utanför Finlands kust
Brackvattnet gör Östersjön till en svår livsmiljö för både havs- och sötvattensväxter. Därför har bara ett fåtal främmande växter lyckats etablera sig här. Främmande växtarter vandrar in på samma sätt som andra organismgrupper. De arter som kommer längst ifrån transporteras i regel med ballastvatten, eller till och med av flyttfåglar.
Strömmar och avrinningsvatten sprider främmande arter som redan är etablerade i andra delar av Östersjön. Längs den finska kusten lever bara två kända främmande kärlväxtarter, vattenpesten (Elodea canadiensis) och vårtsärven (Ceratophyllum submersum). Båda är ursprungligen sötvattensväxter som först koloniserat insjöarna och som sedan med hjälp av fåglar spritt sig ut till Östersjön.
Båda arterna drar nytta av eutrofieringen och erövrar aggressivt livsmiljöer av andra arter. Särskilt vattenpesten anses vara mycket skadlig i insjöarna. Båda arterna är vanligare i insjöar än vid kusten.
För algernas del är artbestämningen fortfarande ofta bristfällig. Därför kan det finnas oupptäckta främmande algarter längs kusten.
Vattenpesten är en ursprungligen nordamerikansk art som spritt sig över stora områden med människan.
Många främmande ryggradslösa arter i Östersjön
Längs Finlands kust lever många främmande arter av ryggradslösa djur, på botten eller i vattenmassan. Det här är arter som spridit sig till Finland med fartygstrafiken, men många av dem har redan etablerat sig som en del av östersjöfaunan.
I bottenfaunan finns till exempel några arter amerikanska havsborstmaskar (Marenzelleria spp.) som spridit sig över hela kusten i tio år. De amerikanska havsborstmaskarna överlever väl i bottnar ur vilka bl.a. vitmärlor (Monoporeia affinis) och andra bottendjur tvingats vika på grund av låga syrehalter.
Den släta havstulpanen (Amphibalanus improvisus) som fäster sig på hårda underlag är också en främmande art, men observerades i Östersjön redan på 1840-talet. Den saknas i Bottenviken och innersta Finska viken där vattnet är för sött.
En tredje främmande art, rovvattenloppan (Cercopagis pengoi) är varje nätfiskares skräck. Där rovvattenloppan förekommer i stora massor kan den förvandla fisknäten till genomskinliga gelésjok, med varje maska tillstoppad av loppor.
Främmande arter uppfattas oftast som något negativt, men de kan också etablera sig som en del av ekosystemet. Till exempel den vitfingrade brackvattenskrabban (Rhithropanopeus harrisii) som trivs i sten- och dybottnar ingår numera i abborrens diet.
Den släta havstulpanen är en av de första kända främmande arterna i Östersjön. Den kom redan på 1800-talet, sannolikt med fartygstrafiken.
Ett tiotal främmande fiskarter
I Finlands havsområden finns cirka tio främmande arter av ryggradsdjur, alla fiskar. Vissa av dem har spridit sig med fartygstrafiken medan andra, såsom karpen och silverrudan, är aktivt inplanterade.
Den svartmunnade smörbulten sprider sig snabbt
Den svartmunnade smörbulten (Neogobius melanostomus) hör hemma i Svarta- och Kaspiska havet och spred sig till Östersjön med fartygstrafiken, sannolikt via det östeuropeiska kanalsystemet. År 1990 upptäcktes den vid polska kusten och 2005 i Skärgårdshavet. Sedermera har den observerats nära flera livligt trafikerade hamnar, varifrån den spridit sig längs kusten åtminstone till hela skärgårdszonen. Tills vidare har den inte hittats i inlandsvattens.
Svartmunnade smörbulten är rätt ljus till färgen, brun eller grå, med mörka fläckar på ryggen och sidorna. På bakdelen av främre ryggfenan finns en svart fläck som gör arten lätt att skilja från andra liknande fiskar. Smörbultarna ändrar färg, snabbt beroende på miljön. Under lektiden blir hanarna mycket mörka till färgen.
Den svartmunnade smörbulten kan tränga ut ursprungliga arter
Den svartmunnade smörbulten är skymnings- och nattaktiv. Oftast håller den till i håligheter nära botten där den vilar på sina hopvuxna bukfenor. Under sommaren lägger honorna avlånga romkorn i strandstenarnas håligheter. Hanen stannar kvar för att skydda och vårda rommen han själv befruktat. På vintern söker sig arten till lite större djup.
Den svartmunnade smörbulten äter mest musslor och snäckor, men också andra bottendjur, rom och fiskyngel. På fem år kan den växa till ca 25 centimeter och blir alltså dubbelt så lång som sin ursprungligen förekommande släkting, den svarta smörbulten. Eftersom den svartmunnade smörbulten lever i täta populationer kan den försämra näringsläget för svarta smörbulten. Bara på några år har den svartmunnade smörbulten på ökat så mycket på vår kust att den ställvis trängt ut både svarta smörbulten och stensimpan.
Svartmunnade smörbultens främsta kännetecken är den svarta fläcken på främre ryggfenan.
Svartmunnade smörbulten kan bli en matfisk också för oss
Spridningen av arten till inlandsvatten bör förhindras så att populationerna av de inhemska arterna inte äventyras. Den kan dock hinna ta sig in i Vuoksens insjösystem eftersom genomförandet av det avtal om ballastvatten som trädde i kraft 2017 troligen kommer att ta flera år.
Att stoppa smörbulten är inte lätt och problemet ökar av att fisken inte alltid sprids med ballastvatten utan också genom att fästa sin rom på utsidan av båtar och större fartyg.
Svartmunnade smörbulten klarar också av att simma mot strömmen, vilket gör att den kanske aktivt vandrar upp längs vattendragen.
Svartmunnade smörbulten fångas med traditionella fiskeredskap såsom metspö eller pilk. Dengår också i fiskfällor, nät och ryssjor. Dess fiske och användning har redan ökat i Danmark, Polen och de baltiska länderna. Landets årliga fångster av arten har varit så höga som 60-90 ton.
Rovfiskar och sälar, liksom skarvar och andra fåglar som äter fisk, har också gynnats av svartmunnade smörbulten. Smaken på köttet sägs vara mild och påminna om abborre.