Ett kontrollerat havsutnyttjande maximerar nyttan och minimerar skadorna

Det finska havsområdet utsätts för tryck från många håll, allt från sjöfartens infrastruktur och annat byggande till fiskodlingen och liknande maritima näringar. I tätt bebodda kustområden och kring hamnarna blir utnyttjandet intensivast. Där är de olika användningarna också mest mottagliga för konflikter.


De olika användningarna av havet kan samordnas lokalt genom fysisk planering. För större havsområden finns speciella havsplaner. De identifierar de mest lämpliga områdena för olika användningar av havet, inklusive naturskydd. Planerna syftar till att trygga en hållbar utveckling av den maritima sektorn, samtidigt som miljömålen uppnås.

Problemområden karteras och restaureras

Vid kusten är byggandet ett särskilt problem. Bankar, broar, vågbrytare och muddringar förändrar strömningsförhållandena och påverkar sedimenteringen. Detta återspeglas både i vattenkvaliteten och havets organismsamhällen. Effekterna kan sträcka sig hundratals meter kring byggplatsen och de konstruktioner man uppför.

Vattenbyggande och muddring regleras i vatten- och miljöskyddslagen. Havsförvaltningens åtgärdsprogram strävar till att minska på skadorna av redan uppförda byggnadsverk. Först ska de områden som lidit på grund av byggnadsverksamheten identifieras, efter det kan man börja planera hur de ska restaureras.

En säker sjöfart minskar riskerna för olje- och kemikalieolyckor

Ett viktigt mål för sjöfarten är att garantera fartygstrafikens säkerhet. Särskilt i Finska viken fortsätter fartygstrafiken att öka, vilket ökar riskerna för t.ex. olje- och kemikalieolyckor. Riskhanteringen inkluderar bland annat trafikstyrningssystemet, tryggandet av sjöfarten på vintern och mätningar och karteringar av farlederna.

Finland förbereder sig också på eventuella olje- och kemikalieolyckor. Bekämpningsberedskapen är redan bra, men den utvecklas fortfarande.