Östersjön är särskilt känslig för eutrofiering eftersom det är rätt grunt och vattnet byts ut långsamt. Dessutom är havet omgivet av tät befolkning som producerar mycket näringshaltigt avloppsvatten.

Kväve och fosfor skapar en tillväxtspurt

Speciellt kväve och fosfor eutrofierar Östersjön, eftersom i naturligt tillstånd råder det brist av dem. När stora mängder av dessa ämnen rinner ut från land börjar algerna växa explosivt.

Förutom näring behöver algerna också värme och ljus, vilket det alltid finns tillräckligt av på sommaren. Således regleras tillväxten av alger och vattenväxter av tillgången på näringsämnen.

Algerna och vattenväxterna är havsekosystemets primärproducenter och utgör basen för allt annat liv i havet. När det finns mycket primärproducenter får hela näringsväven energi och även marina djur ökar i antal. Detta kunde vara en god nyhet t.ex. för fiskare, men i verkligheten leder en långt gången eutrofiering alltid till problem, även för havets välbefinnande.

Eutrofieringen påverkar allt

Ett av de mest synliga tecknen på övergödning är den ökande algtillväxten. När vattnet innehåller stora mängder små planktonalger blir det grumligt och ljuset kan inte tränga lika djupt som tidigare. Detta är skadligt för många arter och effekterna återspeglas i hela näringsväven.

Den ökande produktionen i havet betyder också större mängder spillning och döda organismer. Bakterierna på botten, som bryter ner dött material, aktiveras och förbrukar mer syre. Detta leder till syrebrist i djupvattnet. Därför är många bottenområden i Östersjön numera ständigt utan syre.

Dessa stora förändringar påverkar hela ekosystemet. Vissa arter gynnas, andra lider. Klipp- och stensträndernas trådalger frodas, men blåstången förtvinar. Karp(mört)fiskarna blir fler medan flundrornas antal minskar.

Se videon om en dålig livsmiljö dominerad av trådalger!

Näringsbelastningen ökade mest efter mitten av 1900-talet

Näringsbelastningen på Östersjön, det vill säga inflödet av näringsämnen från land och via atmosfären, började öka redan i början av industrialiseringen. Ökningen var snabbast under 1960–1980-talen, då näringshalterna i havet också ökade kraftigast. Sedan dess har trenden jämnats ut och på vissa håll har näringshalterna till och med sjunkit.

Belastningen, liksom näringshalterna, varierar kraftigt i olika delar av Östersjön. Varje delområde av Östersjön måste därför betraktas och behandlas skilt som en helhet.

Belastningen har minskat, men havet mår fortfarande inte bra

Effektivt vattenskydd har minskat näringsbelastningen i Östersjön under de senaste 20–30 åren. Eutrofieringen ökar inte längre, men ändå har havets tillstånd inte förbättrats avsevärt.

En orsak till havets dåliga tillstånd är att betydande näringsreserver har samlats i de djupa vattenskikten och på havsbotten. Dessa reserver upprätthåller eutrofieringen.