Räfsö – sjöfararnas skogsklädda viloplats
Räfsö, norr om Björneborg vid Bottenhavskusten, har en rik sjöhistoria. Åtminstone sedan 1300-talet, sannolikt redan tidigare, gick handeln mellan städerna på Sveriges östkust och handelsplatser vid älvmynningarna på finska sidan över Bottenhavet.
Räfsö ligger precis intill den gamla handelsleden. På grund av att ön är skogsklädd fungerade den som landmärke för alla som kom över havet. Räfsö har också en djup naturlig hamn och fungerade som viloplats och tillflyktsort.
Karta över Reposaari från 1810.
En öde ö blev Björneborgs officiella utrikeshamn
Med undantag av några tillfälligt bebodda fiskarstugor var Räfsö länge helt obefolkad. När staden Björneborg grundades 1558 fick det lokala borgerskapet rätt att förfoga över ön. Lokala borgare använde den som betesmark, men byggde snart också en hamn där. När Björneborg 1765 fick stapelrättigheter (rätt till import och export) ökade fartygstrafiken och Räfsö blev stadens officiella utrikeshamn.
I början av 1700-talet stationerades lotsar på Räfsö. Fem lotsar dejourerade turvis på Räfsö, turvis på Kallo, en annan ö i närheten. På 1850-talet byggdes en lotsstation på Räfsö sydöstra udde. Lotsstationen är en träbyggnad i två våningar och har ett litet utkikstorn. Den är ett ovanligt fint exempel på en tidig lotsstuga.
Räfsö hamn var en av de viktigaste i landet
Räfsö hamn utvidgades under hela 1800-talet och var under många år en av landets viktigaste exporthamnar. Hamnverksamheten syns fortfarande i Räfsö-landskapet. Jordmånen i hamnområdet består huvudsakligen av ballastsand från stora segelfartyg. Ballastsand är sand som togs ombord som extra tyngd för att göra fartygen stabilare. När fartygen tog in last på Räfsö lossades sanden på ön och användes som utfyllnad för vägar och tomter. Därför hittar man än i dag gamla föremål på Räfsö.
Stora segelfartyg byggdes också på Räfsö under 1800-talet. Det sista fartyget från båtvarvet i Varvinranta (Varvsstranden) sjösattes 1863.
Utsikt från ön Reposaari till havet.
Trähusidyll kring sågen
I slutet av 1800-talet grundades en ångsåg på Räfsö. I början av 1900-talet hade den utvecklats till ett av Finlands viktigaste sågverk. Sågverket och hamnverksamheten mångdubblade invånarantalet på ön.
Under sjöfartens guldålder, från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet, växte trähussamhället som präglar ön än i dag upp. Räfsö hade kyrka, skola, hotell och borgarvillor omgivna av lummiga trädgårdar. Sågverksamheten, ångsågen och varvet utgjorde den ekonomiska grunden för öns samhälle ända fram till 1960- och 70-talet, då en del av verksamheten flyttades till Mäntyluoto.
Kanonbatteriet utvidgades till fästning
År 1935 byggdes ett kanonbatteri på södra Räfsö, i avsikt att skydda staden Björneborg och dess hamn. Batteriet byggdes ut till en fästning 1935 när försvarsmakten tog över kommandot. Manskapet på Räfsö deltog i kriget genom att störa och skjuta på fiendens flygplan. Försvarsmakten avstod från fästningen år 1964 och bestyckningen monterades ner. Sedermera har den förfallna fästningen renoverats och området fungerar nu som ett museum där besökarna kan gå på äventyr i bunkerstationen och löpgravarna.
Varför och hur skyddas Räfsö?
Räfsö och Mäntyluoto bildar ett samhälle som växte upp utanför Björneborg i början av 1800-talet. På grund av hamnen, varvet och ångsågen fick området en stor lokal och nationell betydelse. Idag definieras det som en byggd kulturmiljö av riksintresse.
Läs mer på Museiverkets sidor!
Räfsö kyrka skyddas i kyrkolagen. Kyrkan i byggnadsarvsregistret.
Besök
Räfsö nås med bil över bron.
Museiverkets kartatjänsten
N: 6843487, O: 205396 (ETRS-TM35FIN)