Abborre är Finlands nationalfisk
Abborrens ränder gör den lätt att känna igen. Ingen annan fiskart i Finlands havsområden ser lika ut.
Aborren (Perca fluviatilis) är en anpassningsbar fisk. Egentligen hör den hemma i sötvatten, men den klarar sig också i brackvatten i Östersjöns kustområden. Utanför skärgårdszonen begränsas dess utbredning snarast av det kalla vattnet. Värme tål den bättre, upp till 30 grader under korta perioder. Abborren konkurrerar framgångsrikt om mat och miljöer med nästan alla andra inhemska fiskarter.
Abborryngel äter djurplankton, till exempel hjuldjur (rotatorier). Vid ett eller två års ålder äter de kräftdjur och insektslarver och andra bottendjur. Andelen fiskmat ökar när abborre växer, men här finns stora skillnader mellan individer. Vissa abborrar går snabbt över till en nästan ren fiskdiet, medan andra äter bottendjur hela livet. Fiskätarabborrarna växer snabbare än sina artfränder med andra matvanor. De äter all slags fisk, till och med varandra.
Abborre är målet för fiskare och rovdjur
Både yrkes- och fritidsfiskare fångar gärna abborre. De abborrar man får på nät är nästan alltid honor, eftersom dessa växer snabbare och blir större än de flesta hanar. Lägger man ut en mjärde under abborrens lektid får man däremot mest hanar.
Fritidsfiskarna drar upp många gånger flera abborrar än yrkesfiskarna. Den årliga abborrfångsten varierar kraftigt, eftersom storleken av årsklasserna beror på temperaturen under deras första sommar. Om ynglen inte hinner nå en viss storlek före hösten dör de under vintern.
Forskningen visar att mängden gös i ett område begränsar abborrpopulationens storlek eftersom gösen äter abborre och arterna konkurrerar om samma föda. Också gäddor och lakar fångar små och större abborrar. Abborren är också viktig föda för storskarvar vid kusten.
Abborren är ortstrogen och drar nytta av eutrofieringen
Abborren håller till i kustvattnen och en individ håller sig normalt inom ett område på några kvadratkilometer. Enstaka abborrar har ändå konstaterats vandra över hundra kilometer.
Abborrynglens tidiga utveckling sker i skärgårdens lugna strandvatten, i åar, bäckar och små sjöar i förbindelse med havet. Också fladorna, med sitt varma vatten, är viktiga barnkammare för abborren. En bra lekplats måste erbjuda underlag, till exempel vattenväxter, sjunkna stockar, ris eller stenar för romsträngarna att fästa sig vid.
Abborren behöver vattenväxter att hänga upp sina romsträngar på.
Abborren drar nytta av vattnets eutrofiering, men i mycket näringsrika, mörka och grumliga vatten förlorar den sin konkurrenskraft eftersom den jagar med hjälp av synen. I takt med att klimatet blivit varmare har abborren spritt sig norrut. I söder har den istället minskat på många håll, eftersom dess konkurrenter, gösen och mörtfiskarna, är bättre anpassade till grumliga och näringsrika vatten.
I romsträngen syns redan de små blivande ynglen.