Slingornas långa, smäckra och böjliga stammar kan tidvis bilda en nästan ogenomtränglig massa. Stänglarna lindar sig runt åror, propeller och simmarens fötter och stoppar framfarten helt. Fisk och små ryggradslösa djur har inga liknande svårigheter och trivs bra i den skyddande växtligheten som dessutom är full av mat.
Fyra slingarter i Östersjön
Längs Finlands kust påträffas fyra slingarter: axslinga med röd stam, knoppslinga med grövre blad, kransslinga som främst påträffas i älvmynningar och hårslinga som inte tål eutrofiering. Ax- och knoppslingorna är vanligast och har, tack vare eutrofieringen, etablerat sig i samhällen med skyddade vikar.
Axslingans fjäderlika blad spretar radialsymmetriskt ut från den klarröda stammen.
Hornsärven trivs med slingorna
De snabbväxande smidiga slingorna är tåliga och deras fjäderlika blad skiljer dem från natearter och andra vattenväxter. Hornsärven är den enda art som kan förväxlas med slingorna och som förekommer i samma miljöer.
Hornsärven växer nästan explosivt i näringsrikt vatten. Den behöver inte ens fästa sig vid botten utan bara hålla fast vid det lösa slammet som flyter ovanför botten.
Både slingor och hornsärv trivs i grumligt vatten, men om grumligheten gör miljön alltför mörk försvinner först slingorna och till sist också hornsärven. Hornsärven är ofta den sista vattenväxten som klarar sig i en förslammad havsvik.
Slingor och hornsärv:
- Axslinga (Myriophyllum spicatum),
- Knoppslinga (Myriophyllum sibiricum)
- Kransslinga (Myriophyllum verticillatum)
- Hårslinga (Myriophyllum alterniflorum)
- Hornsärv (Ceratophyllum demersum)