Förutom ljus behöver kärlväxter ett mjukt underlag, oftast mjuk lera eller lera, med varierande mängder sand, grus, små stenar eller silt för att slå rot. Också på stenstränder kan man hitta överraskande stora kärlväxter som trängt in sina rötter i små håligheter och täcker de mera småvuxna algerna som växer på stenarna omkring.
Ett stim elritsor söker skydd bland vattenväxterna.
En mångformig grupp
Kärlväxtsamhällenas artsammansättning varierar kraftigt från ett kustområde till ett annat. Salthalten är en viktig faktor och ju närmare kusten man kommer, desto större blir inslaget av sötvattensarter. Vissa arter trivs i grumliga vatten, andra i mer öppna områden. Vissa arter trivs bäst i näringsrika vatten, andra i näringsfattiga.
Eftersom miljöförhållandena i havet sällan är konstanta, kan växtsamhällen med olika dominanta arter också växa på varandra och artsammansättningen variera från år till år. De vanligaste arterna på finska kusten är borst- och ålnate.
Kärlväxternas överlevnads- och invasionsknep
I grumliga vatten växer arter med kraftiga rötter och förmågan att snabbt växa upp mot ljuset. På mera exponerade platser där vattnet ofta är klarare kan det vara svårt att fästa sig vid botten. Då blir det viktigare att ha elastiska, hållbara stjälkar och blad. På skyddade platser där slitaget från vågorna är mindre lönar det sig att utveckla flytblad som förstorar den fotosyntetiserande ytan.
Kärlväxterna erbjuder livsmiljöer för många andra arter
Kärlväxtsamhällena är ofta artrika och kan på skyddade platser bilda djungler som fyller upp hela vattenpelaren (vattenmassan). Fiskar, fiskyngel och många ryggradslösa djur hittar skydd och mat i sådana livsmiljöer.
Följaktligen har kärlväxtsamhällen en mycket hög artsdiversitet i Östersjön och är en av Östersjöns viktigaste nyckelbiotoper.
Arter av kärlväxtsamhällen
- Borstnate (Stuckenia pectinata)
- Ålnate (Potamogeton perfoliatus)