Nateväxterna trivs lite varstans i havet

Nateväxterna är sannolikt de mest kända vattenväxterna för alla som rör sig till sjöss. De växer både i klara och grumliga vatten och på mjukbottnar och på bottnar av blandad karaktär. Om förhållandena i övrigt är bra, räcker en mycket liten fläck mjuk dy till för att naten ska slå rot.

Naten fastnar ofta i drag, metkrokar, propellrar. Den kittlar simmarens ben och mage. För de grunda strandvattnens organismsamhällen är de fullkomligt ovärderliga eftersom de bland annat:

förankrar bottensedimentet och håller det på plats
binder näringsämnen ur vattnet
producerar syre via sin fotosyntes
bildar skyddande miljöer för småfisk och ryggradslösa djur
fungerar som näringskälla för många små betande arter.

Nateväxter indelas i två släkten

Nateväxterna utgör en stor och artrik grupp och indelas numera i två släkten: Stuckenia och Potamogeton. Nateväxterna förekommer längs hela kusten, från de nästan sötadammarna i innerskärgården till ytterskärgårdens öppna sandstränder.

Många natearter är bekanta för sommarstuge- och båtfolk

De vanligaste natearterna är borst- och ålnate (kallas också abborrgräs). Båda arterna trivs i varierande miljöer och salthalter och är inte ens särskilt känsliga för eutrofiering. Det finns också mer krävande och känsliga arter bland nateväxterna, till exempel den mest minskande uddnaten.

Borstnatens toviga stänglar är bekanta för var och en som rör sig på stränderna. Borstnaten kan bli upp till 1,5 meter lång. Stänglarna växer enskilt eller i bestånd, också tillsammans med andra arter. Borstnaten har flera liknande släktingar, till exempel trådnaten som trivs i mera exponerade miljöer och slidnaten som är typisk för Bottenviken.

Ålnatens ovala blad växer runt stjälken som kan bli över 2 meter lång. Utseendet varierar enligt växtplats, men de längstrimmiga bladen hjälper till att skilja den från andra mångformiga släktingar. Ålnaten är en av våra mest lättidentifierade vattenväxter.