Ibland påträffar man ändå blåmusselbäddar på sand- och grusunderlag, till och med på mjuka bottnar. I sådana områden fäster sig musslorna vid varandra istället för botten. Enstaka musslor kan också fästa sig på vattenväxter.

Finlands tätaste blåmusselkolonier finns i sydväst, där vattnets salthalt inte faller under 5 ‰, vilket är musslornas minimigräns. Enstaka blåmusslor påträffas ända uppe i Kvarken, men i Bottenvikens nästan helt söta vatten lyser de med sin frånvaro. I östra Finska viken, där förhållandena på samma sätt blir olämpliga för blåmusslan, ersätts den av vandringsmusslan (Dreissena polymorpha), en nyinkommen sötvattensart.

Östersjöblåmusslan är en korsning av två arter

De blåmusslor (Mytilus trossulus x edulis) som överlever i Östersjöns brackvatten är en korsning av två marina arter. Skalet är format som en utdragen triangel och färgen skiftar från mörkblått till svart. Blåmusslorna i Östersjön är mindre än sina släktingar i Atlanten och blir bara 1 – 4 cm långa.

Blåmusslan förökar sig genom att släppa ut könsceller i vattnet där de befruktas.

De mycket små larverna sprids med strömmarna tills de sjunker till botten för att fästa sig och växa upp. För att en ny koloni ska kunna uppstå måste underlaget vara fritt från trådalger, dy och andra djur.

Blåmusslan ger mat och hemvist åt många andra djur

Blåmusslan hör till Östersjöns nyckelarter och blåmusselbäddarna till nyckelbiotoper. Musselbäddarna erbjuder skydd och mat för en lång rad andra ryggradslösa djur, såsom snäckor (Hydrobia spp., Theodoxus fluviatilis), märlkräftor (Gammarus spp.), tånglöss (Idotea spp.) och olika maskar.

I de hopklumpade musselbäddarna uppkommer små hålrum fyllda av mjukt bottenmaterial där mjukbottenarter som östersjömussla, skev hjärtmussla och rovborstmask (Limecola balthica, Cerastoderma glaucum, Hediste diversicolor) kan hitta ett hem.

Blåmusslor äts av bland annat ejder och alfågel (Somateria mollissima, Clangula hyemalis), mörtfiskar och skrubbskäddor (Cyprinidae, Platichthys flesus).

Kraftig övergödning skadar också blåmusslorna

Även om en lindrig ökning av vattnets näringshalt gynnar blåmusslan, blir längre eutrofieringsperioder skadliga också för den. Eutrofieringen ökar också påväxt av trådalger och ansamling av sediment, vilket så småningom kväver hela blåmusselbädden.

Arter kring blåmusselbäddar:

• Östersjömussla (Limecola balthica)
• Skev hjärtmussla (Cerastoderma claucum)
• Rovborstmask (Hediste diversicolor)
• Ejder (Somateria mollissima)
• Alfågel (Clangula hyemalis)
• Mörtfiskar (Cyprinidae)
• Skrubbskäddor (Platichtys flesus)