Jakt och fiske på Åland förr i tiden - de första ålänningarna var säljägare och fiskare

De första människorna som kom till Åland för över 6000 år sedan var stenåldersmänniskor österifrån, som lockades av tillgången på säl och fisk. Man tror att de först kom säsongsvis för att jaga och fiska, innan de började bosätta sig året runt.

Åsa Hägg

Författaren jobbar som Intendent på Ålands Jakt- och fiskemuseum.

Det var goda fångsttider och sälen klubbades, harpunerades eller fångades med nät. Allt från sälen togs till vara: skinn, fett, ben och kött.

Åland hade befolkning både under brons- och järnåldern

Redan för 4000 år sedan var bosättningen fast, även om de mera liknade jägare och samlare på den tiden än jordbrukare, men från och med 1500 f.Kr. visar bronsåldersfynden att det fanns jordbrukare.

Förutsättningarna för ett växande och välmående samhälle skapades av goda fiskevatten och tillgången på säl och sjöfågel i kombination med Ålands läge i förgreningen av handelsleden västerifrån mot Finska viken och Bottenhavet.

Åland och fisket

Strömmingsfisket var det dominerande fisket förr. Tillgången på strömming har varierat och tidvis har också torsken och fjällfisken, det vill säga gädda och abborre, haft stor betydelse för utkomsten.

Lake, sik, gös, braxen, mört och löja fiskades för hushållet och såldes tidvis men var av mindre betydelse som avsalufisk.

Strömmingsnäten kallades för skötar. Skötar bands av hemspunnet lingarn och senare av bomull.

Fram till 1600-talet torkades den fisk man ville spara, efter det började man salta in den. Redan under 1600-talet såldes abborre och gädda till segelsumpar, som fraktade fisken levande till Stockholm.

Fiskarna anländer till fiskebyn med segelbåtar.
Den lekande strömmingen kunde sällan fångas vid hemstranden, då åkte man ut till fiskelägen.

Notfiske om våren

Notfiske är en mycket gammal fiskemetod och fanns i många former i den gamla fiskekulturen. Strömmingsnoten var fram till mitten av 1800-talet den enda pålitliga metoden att fiska vårlekande strömming.

Noten var ett jättelikt fiskeredskap och kunde vara upp till 200 meter lång. Lillnoten var en mindre not med vilken man främst fiskade abborre och gädda. Man hade notfiskelag vilket betydde att många människor från olika gårdar hjälptes åt att nota.

Kalastajakylät ja syksyllä leikkivä silakka

Den höstlekande strömmingen kunde sällan fångas vid hemstranden, då åkte man ut till fiskelägen.

Under Jakobsmässan den 25 juli och Ida-dagen den 14 september, var byarna endast befolkade av gamla och orkeslösa. Arbetsfolk och barn var ute på fiskelägen i det yttersta havsbandet med not, skötar och torskpilk.

Arbetsdagarna var långa och arbetstakten nästan omänskligt hög ute på fiskelägena. Resandet både till fiskelägen och marknadsplatser var ofta förenat med faror, tungt arbete och avsaknaden av alla bekvämligheter, men betraktades i allmänhet som skärgårdstillvarons ljuspunkter. Detta i synnerhet bland ungt folk.

Sälfångsten och fisket har en lång historia

Sälfångsten som inleddes redan under sten- och bronsåldern fortsatte långt in i modern tid och pågick såväl under våren, sommaren som vintern. Fisket sköttes av både kvinnorna och männen, medan säljägarna oftast var män.

 En ung säl på klippan.
Sälarna gillar Ålands karga klippor.

Det är fortfarande tillåtet att jaga säl på Åland, det finns en kvot på 450st. Trots detta är det få som jagar säl. Fiske är fortfarande viktigt på Åland främst i rekreationssyfte, men även kommersiellt fiske finns och de viktigaste fiskarterna ekonomiskt sett på Åland är abborre, gädda, gös, lax och sik.