Forskningsdykning är krävande men givande
Dykning är överlägset det bästa sättet för en havsforskare att få en uppfattning om undervattensvärlden. Genom att dyka kommer forskaren på beröringsavstånd från sitt studieobjekt, vare sig det handlar om blåmusselkolonier, undervattenskanjoner eller skeppsvrak. Dykaren kan flytta på lager av algskikt, peta i bottensedimentet eller krafsa i klippväggen.
Dykning används för att kartera havsnaturen och utföra marinarkeologiska inventeringar och granskningar. Karteringarna blir särskilt viktiga i områden där man planerar byggande eller annan verksamhet som kan orsaka bottenförändringar. Marinarkeologiska undersökningar utförs också ofta på grund av nya vrak eller hittade föremål.
En stor del av resultaten från VELMU-programmet (kartering av undervattensnaturens biodiversitet) bygger på observationer gjorda av dykare och på prov av vattenväxter och alger som dykare hämtat upp till ytan.
Dykaren förbereder sig för vegetationskartering.
Varje forskningsdykning kräver noggranna förberedelser
För att få så mångsidig och användbar information som möjligt måste varje dykning förberedas noggrant. Dykarens egen säkerhet uppmärksammas också. Båtförare i närheten varnas med en blåvit A-signalflagga så att de vet att hålla sig utanför dykområdet.
Marinarkeologiska inspektionsdykningar utförs vanligtvis i par. En ensam dykare måste ha en medhjälpare i båten som håller uppsikt över dykarens rörelser, uppstigande luftbubblor och trafiken i närheten. En färgad, flytande säkerhetslina är fäst vid dykaren för att kommunicera med medhjälparen.
Om det huvudsakliga syftet med dykningen är att kartera och samla prover av undervattensnaturen kommer ett linjerep sänkas till havsbotten för att leda dykaren. Repet dras upp till 100 meter ut från vattenlinjen.
Koordinaterna för repets båda ändor noteras och märks ut med bojar. Med hjälp av koordinaterna är det lätt att återvända till samma plats om man vill upprepa dykningen.
Data på blanketten, prover i burkar
När allt är klart tar sig dykaren till den djupare ändan av linjerepet och börjar arbeta sig tillbaka mot stranden ledd av repet. Längs vägen görs anteckningar om zonen som sträcker sig en meter på båda sidorna om repet.
Anteckningarna görs på en skrivtavla där dykaren med förutbestämda intervall antecknar bottentyp, växtlighet, bottendjur och eventuella andra observationer. Varje anteckning förses med en notering om plats och djup. Denna information får dykaren från sin djupmätare och linjerepets markeringar. Främmande eller svåridentifierade arter samlas i små plastburkar.
Uppgifterna samlas på dykblanketter.
Dykaren kan också hämta upp större prover ur bottensedimenten eller klippytornas organismsamhällen. Sedimentproven insamlas med ett rörliknande redskap som har löstagbara proppar i båda ändorna. På klippbottnar används en liten metallram. Alla alger och andra organismer innanför ramen skrapas av och samlas i en påse. Efter dykningen dras linjerepet och bojarna tillbaka till båten.
Marinarkeologiska objekt dokumenteras av dykare
Dykning är också nödvändig för utforskningen av marinarkeologiska objekt. Dykarna studerar och dokumenterar de lämningar som ligger kvar under vattnet. I dokumentationen ingår mätningar, teckningar, fotografering och videoinspelning av objektet och dess detaljer.
Idag görs en allt större del av dokumentationsarbetet på video. Bildmaterial av hög kvalitet och sofistikerade dataprogram gör det möjligt att producera tredimensionella modeller t.ex. av skeppsvrak. I bästa fall är modellerna både noggranna och åskådliga.
Provbitar avslöjar vrakens ålder och historia
Ofta tar man också provbitar av vraken för datering. Vanligen sågar dykaren loss en bit trä och tar upp den till ytan. I andra fall tar man upp ett större vrakparti och borrar en kärna ur det.
Träbitarna studeras under mikroskop och träets årsringar jämförs med kända, daterade serier. Om provet är bra visar det var trädet vuxit, när det fällts och vilken art det handlar om.
Man kan också ta prov på lasten, barlasten och enskilda föremål från vraket för övriga vetenskapliga undersökningar. Dessa prover kan användas för att bestämma till exempel fartygets rutt, lastens innehåll och manskapets levnadsförhållanden.
Undervattensutgrävningar avslöjar arkeologiska fynd
Om en fornlämning helt eller delvis är täckt av sediment kan dykaren också utföra arkeologiska utgrävningar. Preliminära undervattensutgrävningar görs i allmänhet i samband med planerade projekt, t.ex. nya farleder, ifall en fornlämning i närheten riskerar att förstöras. Vid den här typen av utgrävningar grävs objektet ut bara så mycket att fyndet kan identifieras och dess utsträckning bedömas
Under en fullständig utgrävning utforskas och dokumenteras objektet systematiskt med arkeologiska metoder. Redskapen och metoderna varierar med situationen. Jordmassorna avlägsnas t.ex. med en vattenstråle eller en sugpump. Dykaren håller pumpen i ena handen och styr sediment mot sugslangen, lite i taget. Vrakdelar och föremål begravda i sand och lera kommer långsamt fram.
För att inte mindre föremål ska gå förlorade har man ett såll i mynningen av sugslangen. Fynden dokumenteras och lyfts till ytan. På ytan måste man se till att fynden packas rätt, bevaras fuktiga, skyddas för ljus och konserveras så snabbt som möjligt.