Biotopskyddet är en förutsättning för att arterna och hela ekosystemet ska överleva
Under Östersjöns yta öppnar sig många olika landskap, vart och ett med sina egna särdrag och funktioner. En klassificering av landskapen hjälper oss att bedöma miljöns tillstånd och vilka miljöfaktorer som påverkar det. Det här tänkandet är rätt nytt men under senare år har betydande åtgärder vidtagits för att utveckla klassificerings- och bedömningssystem för hela Östersjön. Det är viktigt att komma ihåg att bevarandet av livsmiljöer också garanterar överlevnaden för många arter.
Lasse Kurvinen - Suvi Kiviluoto
Kurvinen arbetar som specialplanerare på Forststyrelsen och Kiviluoto arbetar som forskare vid Finlands miljöcentral
Biotopernas betydelse känd sedan länge
EU: s livsmiljödirektiv från 1992 fastställer målet att skydda både arter och biotoper. Arter som bedömningsenheter är ganska distinkta, men hur definierar man en biotop? Innan vi kan bedöma hur hotade olika biotoper är måste vi på något sätt kunna definiera och avgränsa dem, också under vattnet.
Biotoper definieras på olika sätt
Det finns flera överlappande system för avgränsning och utvärdering av biotoper. I livsmiljödirektivet definieras undervattensbiotoperna i huvudsak genom geologiska drag. Ett exempel är kustlagunerna som avskiljs från havet av en undervattenströskel.
Dessa skiljer sig från de grunda havsvikarna som ofta är mycket mer öppna för vågor och har en snabbare vattenväxling. I det öppna havet tar direktivet upp bland annat undervattensreven och -sandbankarna.
Ålgräs bildar ängar på sandbotten.
Utöver de geologiska särdrag som definieras i direktivet bedöms hotade livsmiljöer också på grundval av arter.
HELCOMs HUB var den första heltäckande klassificeringen
De terrestriska (land-) biotoperna definierades och bedömdes redan i den första biotoputvärderingen från 2008. Då definierades också 12 undervattensbiotoper, av vilka dock endast 10 kunde bedömas i avsaknad av data.
Ett heltäckande system för avgränsning av undervattensbiotoper i Östersjön fanns inte före 2013, då HELCOM publicerade sin HUB-klassificering. Akronymen står för The HELCOM Underwater biotope and habitat classification system.
I Finland tillämpades den nya klassificeringen för första gången i den nationella bedömningen av bevarandestatus för biotoper 2018. Utvärderingen omfattade 46 definierade undervattensbiotoper. Finlands naturskyddslag erkänner tills vidare inte en enda undervattensbiotop, även om kombinationer av biotoper, till exempel landhöjningsvikar, flador och glovikar delvis skyddas i lagen.
Genom att förstå och skydda biotoperna tryggar vi hela ekosystemet
Biotopklassificeringen motiveras av målet att förstå och skydda naturens mångfald och funktionalitet. Det är klart att hela ekosystem är svåra att skydda, trots att enskilda gener och genom redan skyddade.
Från skyddet av arter är det naturligt att gå vidare till skyddet av biotoper. På så sätt kommer skyddet av vissa värdefulla arter att gynna också andra arter i samma biotoper. Genom att direkt skydda biotoper för så många arter som möjligt kan vi försöka skydda hela ekosystemets funktion.
Begreppet biotop kombinerar praktiskt bevarandemålen för arter och miljöer. Biotoper finns i olika livsmiljöer beroende på vilken art eller artsammansättning som karakteriserar dem. Förutom hotade biotoper har också så kallade nyckelbiotoper, dvs. biotoper med särskilt många arter, en viktig roll för ett fungerande ekosystem.
I nyckelbiotoperna samsas många arter
Biotoperna och deras levande invånare producerar en mängd ekosystemtjänster. Till Östersjöns nyckelbiotoper hör alg- och blåmusselsamhällen på undervattensgrund, ålgräsängar på sandbottnar och kärlväxtsamhällen i grunda vikar. Alla de här biotoperna skapar tredimensionella strukturer på ytor som annars skulle vara jämna och monotona. På detta sätt tillåter de fler arter att överleva i området.
Blåmusslor filtrerar effektivt vatten.
Också fisket och andra marina ekosystemtjänster är beroende av nyckelbiotoper. Vill vi skydda fiskbestånden räcker det inte att hålla vattnet rent och fiskekvoterna låga. Områden som är lämpliga för lek och yngel av olika fiskarter måste också skyddas.
Undervattensrev längs kusten, särskilt i Bottenhavet, är särskilt viktiga lekplatser för strömming. Plattfiskar som flundror behöver rena sandbottnar. Gäddan och abborren leker i grunda skyddade havsvikar, Även Skärgårdshavets grumliga innervikar är viktiga lekområden. Nästan 90% av hela gösbeståndet kommer från dem.
Kunskapen om utnyttjande och modifiering av undervattensnaturen ökar ständigt. En förståelse av biotopernas funktion och deras regionala bevarande utgör grunden för en hållbar användning av Östersjön.