Marinarkeologins historia

Skeppsbrutna vrak har alltid intresserat människan. Länge betraktades dock vraken snarast som återanvändbart material, inte som historiska forskningsobjekt. Användbara material bärgades ur vraken och gränsen mellan bärgning och vrakplundring var ofta rätt diffus.

Sinikka Kärkkäinen

Författaren arbetar som marinarkeolog och projektforskare vid Museiverket

I Norden har man företagit dykningar ända sedan 1660-talet, då det första dyknings- och bärgningsbolaget grundades i Sverige. Bärgningsbolaget, som också anställde finska dykare var med om att lyfta kanonerna från regalskeppet Vasa som sjönk på sin jungfrufärd 1628. Dykarna sänktes till botten och arbetade i stora luftfyllda dykarklockor.

Bärgningsbolaget fortsatte sin verksamhet med varierande framgång ända fram till 1808. Efter detta förekom ingen organiserad dykning i Finland under flera årtionden. Fornminnen på land inventerades redan på 1600-talet, då ämbetsverket Antikvitetskollegium startade en landsomfattande kartläggning av fornlämningar.

Redan då insamlades samma basdata om fornlämningar som vi samlar idag. Steg för steg överfördes det arkeologiska synsättet också till dykningen. Marinarkeologin har alltså lika djupa rötter i bärgningsverksamheten som i arkeologin.

Fornminnesföreningen ledde det arkeologiska arbetet

Själva kulturarvsverksamheten började officiellt 1870, då Finska Forntidsföreningen grundades. Dessutom inrättades Arkeologiska byrån 1884, som senare bytte namn till Arkeologiska kommissionen. Under årens lopp utvecklades kommissionen till det som idag är Museiverket.

Efter en lång paus återupptogs dykningen 1885 med bärgningen av plankor från ett vrak från Finska kriget. Under hela början av 1900-talet var dykning ändå begränsat till tyngre arbetsuppgifter och utfördes endast som en del av Försvarsmaktens verksamhet.

Vrakfynd satte fart på forskningen

Andra världskrigets uppfinningar påverkade starkt utvecklingen av dyktekniken. Dykmaskerna utvecklades ur gasmasker och luftregulatorerna ur stridsflygarnas syreapparater. Jacques Cousteau, en världsberömd kapten i franska marinen som utförde banbrytande undersökningar under vatten, var en stor inspirationskälla också i Finland. 

I Finland startade amatördykningen i små kretsar på 1950-talet. Till en början byggde dykarna själv allt de behövde eftersom specialutrustningar var inte allmänt tillgängliga i Efterkrigs Finland och proffsdykarutrustningen var för tung för amatörer. Redan från början väckte de många vraken i våra vatten stort intresse bland dykarna.

Läs också

Arkeologiskt utforskade fartygsvrak

Den egentliga marinarkeologin kom igång 1948 i samband med fyndet av den ryska fregatten St. Nikolai som i sjönk utanför Kotka under en sjöstrid 1790. Det nästan perfekt bevarade skeppet inspirerade både forskare, dykare och Kotkabor och länge hade man avsikten att bärga fartyget i sin helhet.

Den stora ivern ledde till en snabb bärgning av föremål och vrakdelar. Försöken att lyfta hela vraket misslyckades och dessutom skadades det allvarligt. Också en del av de bärgade föremålen förstördes, eftersom man varken hann eller kunde konservera dem. Senare erhölls mer resurser och kunnighet när det gällde konservering.

Andra betydande vrak under de tidiga dagarna av marinarkeologisk forskning var St. Mikael, Esselholms- och Metskärsvraket. Vrakforskningen och de nya fynden har hela tiden gått hand i hand med dykningens utveckling.  

Staten med i undervattensverksamheten och vrakskyddet

Undervattensaktiviteten kring vraken, nya fynd och icke minst bärgningen och konserveringen av regalskeppet Vasa fick också de finländska arkeologerna och staten att agera. År 1961 tillsattes en kommitté för att utreda en reglering av sportdykarnas verksamhet. Inrättandet av ett nationellt maritimt museum övervägdes också.

När den nya fornminneslagen trädde i kraft 1963 började Sjöbevakningen också övervaka vrak närmare. En marinarkeologisk byrå grundades inom Arkeologiska kommissionen 1968. Fem år senare byttes namnet till Marinhistoriska byrån.

1970-talet var en mycket aktiv tid för vrakforskning och många amatördykare utbildades för att kunna hjälpa till med forskningen. År 1981 invigdes Marinmuseet på Vrakholmen i Helsingfors. Idag fungerar museet i havscentret Vellamo i Kotka.

Läs mer om marinarkeologins historia i Museiverkets Ett hundraårigt varv- websidan!