Maritima landskapet – en växelverkan mellan människa och natur

Mänsklig aktivitet och växelverkan mellan människa och natur syns i vår miljö från förhistorian till nutiden och in i framtiden. Men inte alla effekter har varit positiva. Idag är till exempel tillståndet i våra hav oroande.

Mikko Härö

Följ på Twitter

Författaren arbetar som avdelningschef vid Museiverket.

Kulturarvet ska bevaras till kommande generationer

Kulturarvet förändras över tiden. Det är en typ av process som innebär att identifiera och skapa värden och betydelser. Vi vill ju gärna behålla kulturens goda, varaktiga och vackra drag. Begreppet kulturarv avser vanligtvis dessa positiva, materiella eller immateriella, objekt eller fenomen, som är viktiga för oss. Eftersom de är viktiga för oss vill vi också ge dem vidare till kommande generationer. Men samtidigt har vi oundvikligen förnyat och utvecklat dem. 

Landskap av olika typ och ålder, byggda miljöer och arkeologiska lämningar, bildar helheter som vi kallar kulturmiljöer. Också fartygsvrak och byggnadsverk under vattnet är kulturmiljöer. Ibland talar vi till och med om kulturlandskap under vattnet.

Det maritima kulturarvet avspeglar också människans innovationer

Det maritima kulturarvet kan granskas ur flera perspektiv. De viktigaste är bosättning och försörjning, förvaltningsarvet och skärgårdens och havets betydelse som fritidsmiljö. Det står var och en fritt att komplettera listan, eller ifrågasätta den.

Det maritima kulturarvet kännetecknas av svåra och ibland farliga platser med svår tillgänglighet. Den berättar om hur människan har använt havets olika resurser och vilka slags samhällen som uppstått kring dem. Å andra sidan berättar valet av besvärliga platser också vilken teknik som behövdes för att anpassa sig till krävande förhållanden.

När människan väl fått fotfäste någonstans har hon ofta utvecklat teknologi för att förbättra levnadsvillkoren. Ibland har hon med denna teknologi lyckats förstöra själva miljön. Det bevarade maritima kulturarvet berättar alltså också om innovationernas historia.

Natur- och kulturarvet går hand i hand 

Vårt förhållande till naturen är kulturellt bestämt. Ett begrepp som är nära besläktat med kulturarvet är naturarvet, vilket oftast avser naturobjekt. I havsmiljöer är det ändå svårt och kanske också onödigt att skilja mellan natur- och kulturarv. Våra fina skärgårdsnationalparker med både natur och kultur är utmärkta exempel på detta. Bevarandet av havsnaturen är också ett sätt att ta hand om vårt kulturarv.

Ett av de typiska dragen för kust- och skärgårdsmiljöer är växlingen mellan land och hav. Det kan handla om zoner mellan hav och land eller om öppna strandlinjer utan zoner. 

I den inre skärgården har förutsättningarna för liv och försörjning varit annorlunda än i sjögränsen eller öppna kustområden. Mänsklig aktivitet har kopplats till denna zon. Således är de rika områdena i den inre skärgården ganska olika från säsongbostäderna i ytterskärgården. Denna mångfald var en gång en rikedom.

Sommarstugor istället för fast bosättning 

Våra gamla städer grundades vid kusten. Teknologiska och ekonomiska förändringar och de därpå följande sociala omvälvningarna sedan slutet av 1800-talet marginaliserade och delvis tömde skärgården. Övergången från relativ självförsörjning till utbyteshandel och konsumtion har paradoxalt nog gjort skärgården avlägsen. Den relativa nedgången av skärgårdsboendet, dess näringar och möjlighet till rörlighet ledde till behovet av en särskild skärgårdspolitik.

En slags nackdel med nedgången av fast bosättning i skärgården var dess ökade betydelse som fritidsmiljö sedan slutet av 1800-talet. Med tiden byttes stora sommarvillor ut till småstugor och semesterholmar ägda av företag. Utvecklingen av segling från bondbåtar till trimmade tävlingsbåtar och klassiska segelpaviljonger återspeglar på samma sätt förändringen av skärgården till en fritidsmiljö.
Konst uttrycker också denna aspekt på ett eget sätt. Speciellt havsmiljöns estetiska och visuella kraft, från känslan av lugnet och stormens dramatik, till mänskligt liv i naturens nåd.

Sjöfarten har satt spår i landskapet ...

Sjöfartslandskapet är som en linje som dras i vattnet eller det kortvariga kölvattnet. Farlederna bildar ryggraden av sjöfartslandskapen. Rörelsebehov uppkom genom sökande efter boendeorter och genom försörjningsverksamhet, såsom fiske, frakt och handel. 

Kust- och skärgårdsborna utnyttjade tidigare, och kanske alltjämt, de naturliga vattenvägarna och naturhamnarna. Från och med 1600-talet började staten bygga säkerhetsutrustning, främst större fyrar och lotsstationer. Dessa gav i sin tur upphov till nya tjänster, arbeten och försörjning. Egentligen kan också sjökort, radarbilder och fyrarnas ljuskäglor över mörka hav räknas med till sjöfartslandskapet. För den oinvigde kan den här typen av landskap ändå verka förvirrande.

… liksom även försvaret  

Vid sidan av behovet att göra sjöfarten mindre riskabel, såg sig Kronan redan tidigt tvungen att satsa på ett starkt kustförsvar. Den här strävan lämnade spår i form av befästningsverk, och sjöslagsplatser och de vrak som påminner om striderna.

Läs också

De finska kulturella kulturarvplatserna

De viktigaste befästningsverken är svenskarnas fästningar från 1700-talet och ryssarnas från 1800-talet. De senare byggdes i syfte att trygga St. Petersburgs och Finska vikens säkerhet. Också de dramatiska striderna i skärgården kring Hangö udd och den så kallade Porkala-parentesen efter andra världskriget lämnade ställvis spår i landskapet.