Östersjön - en fin framtid i det gångna?
Det finns ingen enskild lösning för att förbättra Östersjöns tillstånd. För att få en förbättring till stånd krävs både miljömässiga, ekonomiska och politiska åtgärder. Därför är det svårt att förutsäga Östersjöns framtid också om utvecklingen idag ser positiv ut. Det är därför vi hoppas på ökad miljömedvetenhet och ändring av värderingarna.
![Bildformat 4x5]()
Mika Raateoja
Utvecklingschef Mika Raateoja arbetar för närvarande på Havscentret i Finlands miljöcentral med eutrofieringsforskning.
Människans aktivitet förändrade först inlandsvattnen
Vatten och vattenmiljöer har alltid varit viktiga för finländarna. Vi har levt nära vatten och söker oss fortfarande till vatten på vår fritid. Vi har också alltid tagit på allvar situationer där renheten av våra vatten äventyrats.
Ändå började vi redan under 1800-talet förändra insjöar och älvar genom dammar, utdikningar och flottning. Vi tyckte att det var lätt att ändra på våra inlandsvatten för att öka vårt eget välstånd.
På 1900-talet började också följderna av industrialiseringen och det moderna jordbruket i form av eutrofiering, förorening och miljögiftutsläpp komma med i bilden.
Både en inre och en yttre näringsbelastning påverkar eutrofieringen.
Sedan stod havet i tur
Och hur såg det ut i havet? Under århundradenas lopp har vi lärt oss att den stora och mäktiga Östersjön inte kunde tas i användning, och att det var vi som skulle få anpassa oss till Östersjöns rytm.
Uppfattningen att vi inte kan påverka Östersjön levde kvar alldeles för länge, eftersom den inte motsvarar verkligheten.
Till exempel visade sig vikarna utanför våra kuststäder vara mycket eutrofiska i början av 1900-talet.
Under det senaste halvseklet har vi lyckats rubba hela Östersjöns tillstånd, men insåg situationens allvar först för ca 25 år sedan. Därför hann skadorna bli så stora att en kursändring mot det bättre inte mera var så enkel.
Skyddet av havet kom inte igång tillräckligt tidigt
Idag stirrar medborgarna dystert på alggröten vid sina bryggor och undrar varför situationen fick gå så långt.
Förr ansåg man att den ekonomiska tillväxten i samhället var viktigast och på den tiden var det fortfarande en brist på förståelse för havet för att skydda det.
Att Finland efter kriget prioriterade den ekonomiska tillväxten är förståeligt och inget vi kan ändra på idag.
Ingen kan heller ge ett entydigt svar på frågorna i vilken tidsram havets tillstånd börjar förbättras och till vilket pris. Teorier finns det däremot många. I alla fall ser utvecklingen nu ut att gå mot rätt håll och dagens allmänna miljömedvetenhet tillåter knappast några större bakslag.
Ingen vet säkert hur framtiden ser ut
Övergödningstrenden i Östersjön lever för närvarande delvis sitt eget, av människan oberoende liv. Vi vet helt enkelt inte hur snabbt den inre belastningen kan tänkas avta.
Säkert är ändå att all den yttre belastning som fortfarande når Östersjön fördröjer utvecklingen mot det bättre. Helt avgörande för skyddet av Östersjön är att minska belastningen med alla metoder vars kostnadseffektivitet åtminstone på någon nivå kan motiveras.
Det låter dyrt och det är det verkligen. En relevant fråga är hur mycket Östersjöstaterna, med andra ord deras medborgare, är redo att investera i Östersjöns framtid i form av skatter. Det har äntligen blivit dags att fastställa hur värdefullt havet är för oss.
Stora skador med decenniers fördröjning
När vi försöker uppskatta kostnaderna för restaureringen av Östersjön måste vi beakta havets förmåga att bromsa effekterna av allt det tvingats ta emot. Vi hann dumpa näringsämnen och gifter i Östersjön i flera decennier innan skadorna började synas på allvar.
När effekterna till sist uppträdde, var de desto synligare. Ett bra exempel är den explosionsartade ökningen av blågrönalgsblomningar i slutet av 1990-talet, trots att det då inte skett några större förändringar i den yttre belastningen.
Till sist kom alltså halmstrået som fick kamelens rygg att brista. Eftersom vi vet att utvecklingen mot det sämre tog så lång tid kan vi inte förvänta oss att förbättringen ska ske i en handvändning.
För att få ner algblomningarna till nivån före 1990-talet räcker det alltså inte att minska belastningen till nivån före 1990-talet, sannolikt måste vi få ner den till nivån före 1950-talet.
Inga snabba patentlösningar
Också om både medborgarna och beslutsfattarna i Finland idag är medvetna om Östersjöns problem och ärligt vill lösa dem, ska vi inte måla upp några rosenröda visioner om ett snabbt tillfrisknande.
En orsak ligger i havet självt. Också om all yttre belastning, genom ett trollslag skulle upphöra medan du läser den här texten, skulle den inre belastningens onda cirkel fortsätta att rulla på i många år framöver.
Eftersom belastningen tyvärr inte kommer att upphöra genom ett trollslag, får vi sannolikt vänta flera decennier innan vi kan se en tydlig minskning av eutrofieringen.
Enskilda beslut i Finland har bara en begränsad effekt på hela havet. För att verkligen påverka hela Östersjöns tillstånd krävs det att alla kuststater ingår gemensamma avtal. Inte heller detta är någon snabb process.
Östersjöns framtid kräver politisk vilja och mod
För att förbättra Östersjöns tillstånd krävs alltså både forskning och politisk vilja. Östersjön är ett av världens mest undersökta hav, vilket innebär att forskningen börjar ha gjort sitt. Nu är det upp till beslutsfattarna att visa mod och vilja att främja Östersjöns intressen oberoende av partiståndpunkt.
Medborgarna kommer säkert att dra sitt strå till stacken, men beslutsfattare kan tycka att det är frustrerande att rikta in sig på investeringar för Östersjön, vars effekter börjar bära frukt först efter många regeringsperioder.
De investeringar som nu görs kan betraktas som ett återbetalningsbart lån, som sedan kommer att lyftas till godo för kommande generationer.