Nyckelarter och -biotoper håller Östersjön i drift
Nyckelarter och -biotoper är arter och artsamhällen som har en bred inverkan på funktionen av den livsmiljö där de förekommer och de ekosystemtjänster som tillhandahålls av området.
Suvi Kiviluoto
Författaren arbetar som forskare hos Finlands miljöcentral i gruppen för Hållbar användning av havsområden
Blåstången är den mest bekanta nyckelarten i Östersjön. Mindre bekant är att också kärlväxtsamhällen på grunda stränder hör till nyckelbiotoperna. Genom att skydda både nyckelarter och nyckelbiotoper, dvs. viktiga livsmiljöer, skapar vi gynnsamma förhållanden också för många hotade arter.
Allmänna arter är viktiga för ekosystemen
När vi talar om Östersjöns arter och havets biodiversitet koncentrerar vi oss ofta på hotade eller främmande arter. Det här kan ge den bilden att en art blir viktig bara när den håller på att försvinna eller på något sätt hotar ekosystemets funktion.
De allra flesta av Östersjöns arter, särskilt i fråga om biomassa, är ändå varken sällsynta eller främmande. Havsekosystemet är en helhet i vilken de olika delarna stöder varandra. De vanliga och dominerande arterna och naturtyperna och deras livsmiljöer påverkar hela Östersjöns tillstånd. Därför måste vi trygga deras framtid.
Nyckelarter såsom blåmusslan upprätthåller en stor grupp av organismer.
Blåstången – en av Östersjöns nyckelarter
Nyckelarter är ofta mycket vanliga arter som upprätthåller större organismsamhällen. Östersjöns mest kända nyckelart är blåstången som förvandlar kala klippor till lundartade skogar.
Tångruskorna ger skydd till andra alger och hela algsamhället erbjuder i sin tur skydd och mat till många olika ryggradslösa djur. Skyddet och riklig näring lockar även stora stim av fiskyngel. Effekterna av en nyckelart sträcker sig alltså både i tid, rum och arter.
Nyckelarter och deras biotoper förekommer i olika miljöer. Tång- och rödalgssamhällena hittas på rev och steniga ytor under vattnet. På sand- och dybottnar fungerar istället ålgräs (bandtång) och olika vattenväxter som nyckelarter. Många hotade arter är beroende av de levnadsförhållanden som en enda nyckelart skapar. Ett exempel är den stora natebocken, en hotad vattenskalbagge, som bara kan leva och föröka sig i täta snår av borstnate och slingor.
Grönalger och blåstång är typiska för grunda steniga stränder och ett livsvillkor för många små djur.
Växelverkan mellan nyckel- och andra arter skapar viktiga livsmiljöer
En viktig biotop är ofta uppbyggd kring en eller flera nyckelarter. Den är bestående och upprätthåller en mångfald andra arter.
En sådan viktig biotop, som dessutom är lätt att studera, är de grunda havsvikarnas kärlväxtsamhällen. De finns på nästan alla naturliga och lätt modifierade mjukbottenstränder. De består av många växtarter, men de dominerande arterna varierar i olika områden.
I vikens mera exponerade delar dominerar ofta nate, hårsärv och natingar. Närmare stranden får de ge plats för slingor och hornsärv. Trots den dominerande arten ger hela samhället en livsmiljö för insektslarver och andra ryggradslösa djur, fiskar och deras yngel, sjö- och strandfåglar.
I de här biotoperna är det alltså inte en ensam art, utan snarare ett artsamhälle som garanterar ekosystemtjänsterna. Till exempel abborren behöver många olika vattenväxter för sin förökning. Honorna hänger upp sina romsträngar på vasstrån eller kvistar som sticker upp ur bottendyn och när ynglen kläcks gömmer de sig mellan naten, slingorna och hornsärven.
Fritidsfiskaren som är förbannad över att draget fastnat i växtligheten tänker kanske inte på hur viktiga växterna är för fångsten.
Nyckelarter och viktiga livsmiljöer måste skyddas med tanke på hela Östersjön
På grund av sin vanlighet och mångfald är många nyckelarter och livsmiljöer för närvarande vid den yttre gränsen av miljölagstiftningen. Hot mot dem är främst relaterade till förändringar som påverkar hela kusten, såsom eutrofiering som gör vattnet grumligt.
Nyckelarterna upprätthåller ändå en så stor del av Östersjöns funktioner och ekosystemtjänster att vi borde göra allt vi kan för att bevara dem. Att begränsa utvecklingen av eutrofieringen och utvidga skyddsområdena utöver livsmiljöer, som inte enbart gäller hotade arter, skulle vara ett sätt att trygga havets funktioner och gynna både det ekonomiska utbytet och rekreationen.
De artrika kärlväxtdjunglerna, sandbottnarnas ålgräsängar, de varierande algsamhällena och filtrerande blåmusselkolonierna på mörkare klippbottnar är alla värdefulla, inte bara för sin egen skull utan också för hela Östersjön.
Blåmusselkoloniernas vattenfiltrering är viktig för Östersjöns tillstånd.